Så tomt, så sorgligt – men det ingår i livet.

 

Min fina, fina farmor.

Som passade mig som liten. För jag har aldrig gått på dagis. När mamma och pappa jobbade så var jag hos farmor, som var hemmafru. Aldrig någon stress eller jäkt, vi hade det så himla roligt om dagarna. Vi fyllde dagarna med roligheter bakade bullar (ingen kan baka så goda bullar som farmor), vi sjöng och farmor spelade gärna på pianot. Vi promenerade ner till affärerna på stan och sen tog bussen hem med varorna. Jag fick trycka på knappen så att bussen skulle stanna på rätt hållplats – ett viktigt uppdrag för en 3- 4 åring.

Om somrarna var vi i sommarstugan. Satt ute på farstubron och skalade potatis som vi grävt upp i landet. Gick ner till sjön och badade. Ibland hann vi knappt hem förrän jag ville bada igen och snäll som farmor var så gick vi strax ner till sjön igen……… flera gånger om dagen – tur att det var nära.

Blommorna som växte i dikeskanten lärde du mig namnen på, men då vi kom fram till hästhagen så gick vi alltid över till andra sidan vägen - för du hade stor respekt för hästar. Var det däremot en liten katt så hälsade vi på den. Vad som än skulle göras så fick jag alltid vara med. Alltid glada miner både på farmor och mig.

Om vintrarna gick vi till stora pulkabacken och när jag blev större och hade sportlov så brukade jag spendera hel lovet hos farmor & farfar. Då åkte vi längdskidor ända fram till den stora TV- masten.

Men igår fick jag samtalet som ingen vill ha…… Min fina farmor (93år) hade somnat in. Men alla fina minnen finns kvar, jag älskar dig.